Junkfriends och transor!
Ni vet, när man öppnar sin mejlbox, så står det ibland: Du har sju nya mejl.
Då blir man glad. Ända tills man ser mejlen. Sex av de där sju är junkmail...
En massa kassa erbjudanden, reklam för kassa saker och annat skit,
sånt som man inte öppnar utan klickar direkt vidare till TRASH.
Men man har ju iallafall ett mail kvar, kanske är det från bästa kompisen,
kanske från kusinen i australien, pojkvännen eller ens syster.
Man öppnar det, läser det och blir glad. Man stoppar det i en egen folder
och väntar med förväntning på nästa mail från den personen.
Jag skulle vilja mynta ett nytt uttryck, nämligen ordet; Junkfriends.
Junkfriends är människor som är ens kompis om de kan vinna något på det,
men så fort det kommer någon annan som har mer att "erbjuda",
tex en cool bil eller mer pengar, då lämnar de en, fort som fan.
Junkfriends är någon som kommer när du är sårbar och säger:
"Du kan gråta ut hos mej, berätta vad som är fel". Och man gör det.
Ens huvud har knappt hunnit lämnat axeln innan The Junkfriend är hos
nästa person och berättar ALLT du precis sagt. En Junkfriend är någon
som defenetivt kommer att söka upp dej när du är rik och berömd,
och låtsas som om ni alltid varit de bästa vänner.
En Junkfriend kan till och med nästla sej in hos dina kompisar,
dina Riktiga kompisar och börja bryta ner dej inifrån, så att säga,
sprida små små rykten till dina kompisar, rykten som växer och ingen
kommer rikitgt ihåg varifrån de kom från början.
Men, en Junkfriend, är alltid en sån som i slutänden står ensam,
blir avslöjad och inte har någon, ingen, att vända sej till.
Jag får hellre 1.000.000 junkmail i min mejlbox varje dag,
än en Junkfriend en halvtimme av mitt liv.
Går igenom lite gammla blogginlägg från tiden då jag bodde i Stockholm,
bjuder på ett litet minne här:
"Mån 1 okt 2001
Där satt jag, bredvid transsexuella Hasse, musikern/fd skådespelaren Emil,
mittemot mej kriminella Fredde, fd. missbrukaren Timmy och på sidan rika Sally.
Sex totalt olika personer.
Fan va trevligt vi hade det!
Alla hade sin sak att breätta, och de andra lyssnade...
Fredde berättade om sin nya lillebror, Isak 5 månader,
hur gullig han är när man lyfter honom i luften,
och han precis lärt sej säga mamma.
Hasse berättade om hur det varit då han bott i Mexico och att
hans första fru och andra fru tyckte att det var helt ok att han var transa
och att han nu bestämt sig helt och ska påbörja förvandligen till kvinna på riktigt.
Emil berättade om turneér han varit på och spelningar som gått antingen
jättebra eller asdåligt.
Timmy berättade om hans föräldrar som alltid skitit i vad han haft för sej,
om hur det var när han levde fem år som knarkare och hur glad han var nu,
när han klarat sej ur det.
Sally berättade om sitt visakort som e borta, och hur det var när hon bodde
i Frankrike, och om hennes släkt i Maroco, och hur det är att kunna köpa en
jacka för 6.000:- utan att höja på ögonbrynet ens.
Jag berättade om hur jag kom till stockholm och hur jag sökt jobb på
tidningar och jobbat mig uppåt och hur allt det varit.
Berättade om min uppväxt i Jämtland och hur jag haft det och nu har det.
Vi pratade om lyckliga och roliga saker, hemskheter och fel, om allt..
Visst är det trevligt att kunna vara så olika och ändå
kunna sitta vid samma bord, och samtala om allt möjligt?
Vi hade det asmysigt.
Jag älskar att träffa nya människor och att knyta nya bekantskaper,
få nya vänner och att umgås med olika människor.
Rika Sally, fd. missbrukaren Timmy, Transvestiten Hasse,
Krimenella Fredde & Jag ska på Råcksta krog nu på lördag och
lyssna på när Emil spelar med sitt band Zedmore and The Band of Blues."
That's it for today folks!
/C
En kort novell eller lång dikt?
"Först var det mörkt, sen vaknade jag och föll...
Ner i ett tomrum av känslor, kaos och förvirring...
Så verkade det som om ljuset kom...men det vara bara döden som
lyste mej i ansiktet med en för stark ficklampa.
Jag sa åt honom att han bländade mej, men han bara hånlog och tände en till...
Då fick jag nog och gick därifrån.
På vägen snubblade jag över något hårt och upptäckte att det var mitt hjärta.
Jag stod och studerade det ett tag, sen plockade jag upp det,
blåste bort lite grus och gned av den värsta smutsen mot mina jeans
innan jag öppnade bröstkorgen och stoppade tillbaka det in i mej.
Efter ett tag började det slå, det gjorde lite ont, eftersom det var så hårt,
men allt eftersom jag gick framåt, började det mjukna.
Jag träffade på en gestalt utan ansikte, och frågade vart jag var.
Gestalten utan ansikte svarade att den inte visste,
men om jag ville kunde jag få följa med den en bit på vägen.
Jag tackade ja och tog dens hand. Då trädde ett ansikte fram,
det var en pojke, ungefär i min ålder.
Vi kom fram till en flod och stod där och funderade på hur vi skulle komma över.
Pojkgestalten lyfte upp mej i sin famn och började vada över.
Mitt i floden stannade han och tittade på mej.
Jag förstod att han inte orkade längre och kysste honom innan jag lät mej släppas
ned i det kalla vattnet. När jag klev upp på andra sidan och tittade bakåt,
fanns han inte längre kvar... jag blev ledsen och det föll en tår...
Vi hade inte sagt mycket, inte heller gjort så mycket,
men ändå blev det ett tomrum i mej när han försvann....
Jag var svag nu, orkade inte gå. Sjönk ihop på den kalla marken och somnade.
När jag vaknade nästa gång befann jag mej i en död och vissen trädgård.
Jag blev ledsen när jag såg alla träd och blommor som var döda,
jag försökte vrida ur lite vatten från min blöta tröja för att vattna dem,
men det var försent... Det gjorde mej också ledsen och skapade ännu ett
tomrum i mej.... Nu kunde jag inte längre använda mina ögon,
så jag visste inte om det var natt eller dag, ljust eller mörkt...
Fast det kändes som att det inte spelade någon roll längre.
Döden kom igen, lös på mej med sin förbannade ficklampa.
Jag sa ok, ta med mej, jag bryr mej inte.
Han svarade inte, utan gick, lämnade mej där.
Det gjorde mej ännu argare, var jag inte ens värdig att dö längre?
En liten gul lapp singlade ner framför mej och jag fick tillbaka synen.
På lappen stod det att jag skulle söka reda på pojkgestalten igen
och sen aldrig lämna honom... Jag reste mej upp och gick tillbaka till floden,
kastade mej i vattnet och höll andan,
tills jag märkte att jag kunde andas under vattnet.
Så såg jag honom, han låg på botten och såg sovande ut.
När jag kom fram märkte jag att någon satt fast en gul lapp på hans bröstkorg
genom att genomborra hans kropp med en stor spik.
På lappen stod det att om jag ville ha honom och hans kärlek,
måste jag öppna min bröstkorg igen, ta ut mitt hjärta och ge det till honom.
Efter en sekunds tvekan gjorde jag det. Hjärtat var alldeles mjukt och varmt.
Jag placerade det inom honom och han öppnade ögonen,
drog ut spiken och omfamnade mej...
sen blev allt mörkt och jag vaknade... igen."
/C
Poesi istället för apati
men så visade det sig att när jag satte mig här och skulle börja så kom det inget roligt och fyndigt.
Så jag bjuder på några av mina kvasidikter istället,
håll till godo ^_^
På avstånd tittade jag på dej,
betraktade skönhet, fulländad.
Så perfekt genom sina brister.
Jag tog mitt hjärta, full och yr,
och visade dej, vad som ristats in i det.
Ditt namn, karvat så djupt att såren aldrig läker.
Ditt namn blöder i mitt hjärta,
för alltid, för evigt.
I din famn gråter jag ut, du tröstade mej,
du kysste mina läppar.
Vi älskade i mossan, du gav mej min önskan,
du kysste mina läppar.
Idag är vi inte tillsammans,
så nära, men ändå så långt borta.
Idag kysser du inte mina läppar,
och ditt namn blöder djupare i mitt hjärta.
En rätt så gammal dikt, ca 8 till 9 år gammal tror jag.
Nåväl, jag pepprar på med några fler, i en blandad kompott.
Bara håll om mig.
Smek min kind och slut mina ögon stilla.
Bara håll om mig.
Kyss sakta min hals och viska ömt i mitt öra.
Bara håll om mig.
Fråga inte om tårarna som rinner längs mina kinder
och droppar ner på din hand.
Bara håll om mig.
Försök att trösta mig, men försök inte förstå.
Bara håll om mig. En liten stund till.
En ängel tappade sina vingar,
de föll mot jorden som snö.
En människa föddes den dagen,
och en annan väntade på att dö.
en ung man for åstad långt bort,
och träffade där en lika ung kvinna.
Någon annanstanns spelades ett spel,
där allt gick ut på att vinna.
September månad kom med löv så röda,
en flicka öppnade sina stora blå,
såg världen för första gången...
Det var jag som föddes då.
Kom och spela för mej,
jag vill sjunga mej stum.
Solen är en marshall,
och ibland är jag dum.
Men kom nu och spela för mej,
vira en länk av mitt hår kring ditt finger.
Säg till mej att du ska höra av dej,
så väntar jag tills du ringer.
Jag kan tugga på en dröm,
och bara sitta tyst bredvid dej.
känna hur luften vibrerar,
liksom jag när du rör vid mej.
Kom och spela för mej,
placera på min mage en kyss.
Ring mej tidigt på morgonen,
så att det känns som om du var här alldeles nyss.
Solen är en marshall,
spela för mej i ett litet rum.
Spela högt och länge,
jag vill sjunga mej stum.
Jag måste laga middag nu,
jag skriver mer sedan.
/C
Den lilla människan
hon springer fövirrad hit och dit och tar ut sej.
Hon kliver upp var morgon och jobbar hela långa dagen,
tar en paus för lunch och den ska vara fettsnål, utan socker och helst bara luft
så inga onödiga kalorier slinker ned i magen och förgiftar kroppen, föder fettcellerna.
Efter jobbet handlar hon mat på affären,
jagar lågpriser likt en gris som sniffar rätt på dyrbar tryffel med sina trynen.
Pengarna räcker aldrig till och för att kunna åka iväg på den där
en-veckas-semestern måste hon jobba övertid, så de har råd.
Vattenpark och stoj åt ungarna, solstol och ny grill åt pappa
och en ny fin klänning till mamma, om pengarna räcker till.
Hon kommer hem och lagar maten och hon stoppar in i diskmaskinen
som sjunger på sista versen, resterna i kylskåpet - matlåda till imorgon.
Hon tittar på ett intressant program på teven och hinner med de sena nyheterna,
vill så gärna läsa lite ur boken som är så bra och bildande innan hon släcker lampan och ska sova,
men tröttheten tar ut sin rätt i hennes värkande kropp,
och hon orkar inte bilda sej just ikväll.
Den lilla människan kämpar och kämpar sej framåt,
dag för dag, år för år och livet rinner förbi...
För vad? ställer jag mej frågan,
men herregud, för vad?!
Är det så det ska vara?
Är det meningen med livet?
Är det så det var menat att vara?
Jag ställer mej frågan hela tiden,
är det bara jag som finner detta hamsterhjul lätt oacceptabelt?
Jag ryser och drar min nya blå jacka som jag köpte för halva priset närmare mej och blundar.
Hinn med...hinn med att..leva.
Dags för lite överflödig poesi
För fågeln är nu gammal och grå,
och mej kommer du aldrig att förstå.
Solen har förstörts och ingen kan längre se,
men lika bra är väl de.
Den gula hästen från helvetet har dundrat förbi,
och jag har släppt alla monster fri.
Ingen kan längre ljuga eller slå,
för fågeln är nu gammal och grå.
-Cici
Klockan är 01.25 och jag börjar faktiskt bli lite trött,
känns bra, med tanke på dessa jävla sömnsvårigheter.
I vilket fall så ser det ut som att jag inte behöver öka min
dos av mediciner, läkaren säger att mina värden ser bra ut
(vilket betyder att de iallafall inte blivit lägre)
och att jag kan fortsätta ta den mängd mediciner jag gjort de senaste 2 månaderna.
Känns bra.
Sömntabletter kommer jag inte ta, hur många som än säger att jag bör,
det må vara jobbigt att ha den här insomnian from hell,
men jag vill icke proppa i mig sömntabletter.
Nu ska jag röka (som den idiot man är) på balkongen och frysa lite,
det har börjat bli kallt ute,
hösten lurar kring hörnet,
den kommer komma vilken dag som helst nu.
/C
