En kort novell eller lång dikt?
"Först var det mörkt, sen vaknade jag och föll...
Ner i ett tomrum av känslor, kaos och förvirring...
Så verkade det som om ljuset kom...men det vara bara döden som
lyste mej i ansiktet med en för stark ficklampa.
Jag sa åt honom att han bländade mej, men han bara hånlog och tände en till...
Då fick jag nog och gick därifrån.
På vägen snubblade jag över något hårt och upptäckte att det var mitt hjärta.
Jag stod och studerade det ett tag, sen plockade jag upp det,
blåste bort lite grus och gned av den värsta smutsen mot mina jeans
innan jag öppnade bröstkorgen och stoppade tillbaka det in i mej.
Efter ett tag började det slå, det gjorde lite ont, eftersom det var så hårt,
men allt eftersom jag gick framåt, började det mjukna.
Jag träffade på en gestalt utan ansikte, och frågade vart jag var.
Gestalten utan ansikte svarade att den inte visste,
men om jag ville kunde jag få följa med den en bit på vägen.
Jag tackade ja och tog dens hand. Då trädde ett ansikte fram,
det var en pojke, ungefär i min ålder.
Vi kom fram till en flod och stod där och funderade på hur vi skulle komma över.
Pojkgestalten lyfte upp mej i sin famn och började vada över.
Mitt i floden stannade han och tittade på mej.
Jag förstod att han inte orkade längre och kysste honom innan jag lät mej släppas
ned i det kalla vattnet. När jag klev upp på andra sidan och tittade bakåt,
fanns han inte längre kvar... jag blev ledsen och det föll en tår...
Vi hade inte sagt mycket, inte heller gjort så mycket,
men ändå blev det ett tomrum i mej när han försvann....
Jag var svag nu, orkade inte gå. Sjönk ihop på den kalla marken och somnade.
När jag vaknade nästa gång befann jag mej i en död och vissen trädgård.
Jag blev ledsen när jag såg alla träd och blommor som var döda,
jag försökte vrida ur lite vatten från min blöta tröja för att vattna dem,
men det var försent... Det gjorde mej också ledsen och skapade ännu ett
tomrum i mej.... Nu kunde jag inte längre använda mina ögon,
så jag visste inte om det var natt eller dag, ljust eller mörkt...
Fast det kändes som att det inte spelade någon roll längre.
Döden kom igen, lös på mej med sin förbannade ficklampa.
Jag sa ok, ta med mej, jag bryr mej inte.
Han svarade inte, utan gick, lämnade mej där.
Det gjorde mej ännu argare, var jag inte ens värdig att dö längre?
En liten gul lapp singlade ner framför mej och jag fick tillbaka synen.
På lappen stod det att jag skulle söka reda på pojkgestalten igen
och sen aldrig lämna honom... Jag reste mej upp och gick tillbaka till floden,
kastade mej i vattnet och höll andan,
tills jag märkte att jag kunde andas under vattnet.
Så såg jag honom, han låg på botten och såg sovande ut.
När jag kom fram märkte jag att någon satt fast en gul lapp på hans bröstkorg
genom att genomborra hans kropp med en stor spik.
På lappen stod det att om jag ville ha honom och hans kärlek,
måste jag öppna min bröstkorg igen, ta ut mitt hjärta och ge det till honom.
Efter en sekunds tvekan gjorde jag det. Hjärtat var alldeles mjukt och varmt.
Jag placerade det inom honom och han öppnade ögonen,
drog ut spiken och omfamnade mej...
sen blev allt mörkt och jag vaknade... igen."
/C
