Dilemma?
Har ett dilemma, men funderar på om det verkligen måste vara ett dilemma
överhuvudtaget... Jag tycker synd om den här personen och skulle gärna vilja hjälpa
på något sätt, men jag vet inte om jag kan. Och om jag pratar med den om saken
kanske det ses som något annat än just hjälp, personen kanske kommer slå bakut,
så ja...jag vet inte. Så här komplicerat att ha vänner har det aldrig varit förut, kan inte minnas
att det ska vara knepigt med vänskap. Jag umgås fortfarande med de jag lärde
känna för länge sedan, min äldsta vän som jag kontinuerligt umgås med har jag kännt i 23 år.
Och efter det kommer 20 år samt en hel hög på 15 år.
Efter det kommer såklart fler vänskaper som vuxit fram genom åren och några som har försvunnit.
När jag var ungefär 25 bestämde jag mig för att rensa bort saker ur mitt liv som bara tillförde
dåliga eneriger. Bland annat människor. "Vänner" som bara hade mig som bollplank, som bara var vän med mig för att få ut något av det, vänner som jag vet aldrig skulle hjälpa mig och tex låta mig sova över en natt då jag verkligen behövde det, vänner som helt enkelt inte var vänner.
Det var svårt, men i slutänden skönt.
Självklart kan man inte gardera sig totalt mot sånna människor, ibland märker man inte vad folk verkligen går för förens det är "försent".
Så under åren har jag ändå umgåtts med sånna människor, utan att veta om det.
Jag har många fina vänner, och jag är väldigt tacksam över att ha dem i mitt liv :)
Med människor man verkligen tycker om och som verkligen tycker om dig kan du vara dig själv,
man kan ha tjaffs med varandra utan att det betyder att hela vänskapen rasar, man kan skratta, gråta, umgås hela tiden, kanske inte ses på över en månad, men det gör inget.
En av mina käraste vänner och jag var alltid med varandra förut, sedan flyttade hon,
långt, långt bort. Vi pratade i telefon nästan varje dag och vi sågs så ofta vi kunde då hon kom hem för att hälsa på. Sedan flyttade hon tillbaka hem och vi plockade upp tråden där vi slutade senast och umgicks mest varje dag. Åren gick, hon hade förhållande, jag hade förhållande,
hon flyttade igen och den här gången inte så långt, men långt nog för att vi inte skulle ses varje dag eller på ett lättsamt sätt kunna åka och hälsa på varandra.
Men det förändrar ingenting. Det kan gå aslång tid utan att vi setts eller pratat i telefon med varandra, vi skriver dock på facebook ofta, men ja...det spelar ingen roll.
Vi måste inte höras av varje dag, vi vet var vi har varandra.
Hon betyder jättemycket för mig och det kommer hon alltid att göra.
Våra liv kommer att ta olika riktningar och så är det, men vår vänskap har en bra grund och
som sagt, vi vet var vi har varandra :)
Jag uppskattar alla mina vänner och är tacksam att jag har dem i mitt liv.
Däremot funderar jag över vad man ska göra för att "behålla" en vän när man står
frågande till det mesta och verkligen inte förstår, som alla andra omkring en, och en del
säger att skit i det där, men ja...det är väl inte alltid så lätt kanske. Jag tog ett steg tillbaka från
en massa drama och konstigheter för ca 2 månader sen och det gjorde en mindre skillnad i mitt liv,
men allt som alltid varit är fortfarande kvar, dock har andra saker tagit en annan riktning och jag
har funderat många veckor på nu om jag ska försöka mer eller bara lägga ner.
Om någon vill umgås med mig så gör dem det, vill de inte så ska de inte tvingas till vänskap,
det är ju bara absurt.
Så tillbaka till mitt dilemma...jag tycker verkligen synd om personen,
men jag tror inte att jag kan göra något, och pratar jag med den om det kanske det tolkas som något annat. Så ja...har jag verkligen ett dilemma?
