Om att självcensurera och vara stolt!
"fula familjen" Hahahahaha, jag skrattar så jag dör xD
Var tvungen att skriva ned det, väldigt intern humor, sorry.
Jag använder ibland bloggen som ett anteckningsblock, många gånger har jag gått tillbaka i inläggen och kollat upp saker, dagar, känslor.
Dagar, veckor, månader, år.
Skriver inte längre som jag gjorde förr ser jag ofta då jag går tillbaka i tiden.
Det är för att jag självcensurerat mig.
Bajs...jag vet.
Blivit lessen själv då jag upptäcker det.
Rädslan för att bli missförstådd och stressen för antaganden har totalt tagit över
och lagt en äcklig, solkig filt över alla mina ord.
Så var jag inte förut.
Det känns hemskt. Hemskt och trist. Hemskt trist.
Kanske jag ska börja skriva så som jag gjorde förr?
Hittade inlägg i min gamla blogg från 2000.
Damn...där kan vi snacka skillnad.
Fast där lämnade jag nog ut mig för mycket. Vidöppna dörrar,
här berättar vi allt. Det är inte heller så bra. Man blir lätt sårad då,
man ger människor saker de senare kan såra en med. Det finns sånna människor.
Blir alltid lessen av att det finns människor som blir glad då det går dåligt för andra,
som verkligen vill peta ned en, som inte tillåter en att ha upplevt saker och gjort coola, bra, roliga, häftiga, annorlunda saker i sitt liv, utan säger att man skryter, att man berättar vräkiga historier eller att man rent av hittar på. Tror de människorna sörjer att de inte gjort något liknande i sina egna liv. Och jag tycker synd om dem och hoppas det ordnar sig snart,
att det där själviska försvinner och att det svarta i deras hjärta försvinner.
Tänker därmed berätta en sak då och då är som jag gjort under mitt liv som jag är stolt över.
Idag tänkte jag berätta att jag jobbat som reporter/journalist för tidningar som
Chili, Cosmopolitan och Hänt Extra. Jag skrev repotage, träffade kändisar, kokade kaffe, fotade,
handlade lunch, skrev om utländska artiklar och mycket mer.
Underbart.
Det var det jag ville göra, det jag ville bli, då jag gick i gymnasiet.
Så jag s¨tålsatte mig och såg till att bli det, att göra det.
Det var inte lätt men inte heller svårt. Jag hade viljan och jag gjorde det,
flyttade när jag var 18 år till Stockholm, 65mil, för att göra det. För att verkligen göra det.
Det var en sak, som jag gjort, som jag är stolt över.
Jag berättar mer om något annat, en annan dag :)
Och tänk allt jag har framför mig; hus, giftermål, barn!
Nu ska jag iväg och repa med pojkarna om ca 1 timma.
Ännu en sak jag är stolt över - mitt band!
Som jag startade, tänk de! Ja, jag är glad :)
