Att vara tillsammans
Jag tycker det är bra att man är olika, det skulle vara en förbannat trist värld annars.
Men jag hoppas alltid och vill att folk ska ha mer förståelse och empati för sina
medmänniskor och inte döma folk så hårt och så snabbt.
Jag önskar också att folk kunde ta en sekund och tänka lite extra,
det gör inget om man är olika, det är ju det som gör oss till de vi är och inte ett gäng
kloner som tycker och tänker och lever exakt likadant.
Fick en förfrågan från en person ang mitt och Anders förhållande,
att det måste vara trist att han är borta så mycket.
För det första är han inte alls borta mycket,
vi spenderar i stort sett varje kväll tillsammans.
Han är en god son som sitter djurvakt på gården när hans föräldrar åker bort,
han pluggar vindkraft och har i det en viss praktiktid där han betalar boende och resa och mat själv då han är på platsen för praktiken, kan vara Göteborg, Dalsland mdf ställen,
alltså massa extrautgifter. Pga det så jobbar han då och då, han är mekaniker,
och då måste han ibland vara i tex Ö-vik. Men borta från mig är han ändå inte, anser jag.
Jag skrev som svar:
"Det är inte så ofta praktiken är, en gång i halvåret kanske, och han ser alltid till att komma och hälsa på mig på helgerna om han är borta :) Sedan är jag som sådan att jag anser att man inte får tappa bort sig själv i ett förhållande. Jag är en och Anders är en och vi har ett liv ihop, men vi är fortfarande individer. Jag tycker om att ha egentid, att kunna umgås själv med vänner och gå ut osv och han ska också ha den möjligheten. Man tär mindre på varandra då. Och man får små chanser till att sakna varandra, det är viktigt."
Har faktiskt aldrig förstått mig på de där klängiga människorna som promt ska
hänga kring halsen på sin pojk/flickvän hela tiden och som blir svartsjuk och osäker
så fort deras respektive ska göra något själv. Måste vara jobbigt.
I sommras blev vi också ifrågasatta, eftersom vi var på samma ställe men inte satt i knä på
varandra mer eller mindre. Det enda jag kände då när jag blev konfronterad var
att vi har iallafall ett sunt förhållande där man inte är ihopklistrade och surar till rejält när
killen åker iväg med sina vänner och sedan snackar skit om sin kille inför sina vänner
och bara vräker ur sig hur dum och dålig han är.
Ne...vi är nöjda, tack så mycket, med Vårt förhallande.
Och det ju just det också - Vårt förhållande.
Och tro mig: vi är lyckliga och mår bra tillsammans och ifrån varandra.
Ett stort bråk på 1 år och 1 månad, det säger väl en del?
Visst har vi smågnabb men de håller som max i sig en kvart,
sedan skrattar vi tillsammans, och det är aldrig bråk eller tjaffs,
det är nog mer de få tillfällen vi inte tycker likadant eller är trötta.
Så ja....vi har ett sunt, bra, starkt och vackert förhållande.
Jag och Ulf har varit tillsammans i 3 år och 7 månader och har aldrig haft ett stort bråk, självklart sånadär smågnabb som du nämner när det gäller typ disken eller när man är hungrig och trött tex, det känns riktigt bra, ingen kan må bra av att hela tiden bråka men ett förhållande är ju inte heller perfekt jämt :)
Precis :) Jag har varit i ett förhållande där vi bråkade mycket och jag har sett "kompisars" förhållande där det mest varje gång de gick ut tillsammans bråkade och stack ifrån varandra osv, och det enda jag kan känna nu är GU SÅ SKÖNT att jag slipper det där. Inget förhållande är perfekt, men nu vet jag iallafall hur ett fint och starkt förhållande är, utan tjaffs och bråk och skitsnack. Hade en vän som snackade skit om sin kille bakom ryggen på honom när han tex åkte bort utan henne och inte gjorde som hon tyckte han skulle göra osv....kändes bara tragiskt. De är fortfarande ihop så visst, det kanske funkar för dem, men ja.. Jag är som sagt nöjd, och hoppas folk kan förstå att det är Vårat förhållande och de behöver inte lägga sig i :P
