Livets svängningar
Jag är så trött att jag nästan somnar ståendes...
Trots att jag kliver upp 05.10 varje dag kan jag inte somna förens ett, halv två, två på nätterna.
Har någon slags orolighet som irrar runt inom mig och jag vet inte
vad det beror på. Stressar upp mig hela tiden och känner mig otillräcklig.
Jobbet går bra och jag gillar det, långa dagar dock och hårt arbete,
men det är väl bara bra egentligen. OCH, det är ett jobb, jag har fixat mig ett jobb genom
utbildning (som jag för övrigt fick trixa ganska mycket med också, själv, innan det gick igenom)
och uthållighet, jag har gjort det jag ska och inte struntat i saker.
Jag tog tag i läget och gjorde något. Så visst är jag lite stolt över mig själv pga det,
och väldigt glad över mitt jobb.
Men det tar på mig, det gör det. Jag är trött hela tiden. Humöret håller jag uppe,
ingen idé att gå runt och muttra och vara sur och låta det gå ut över folk,
men när jag kommer hem är jag ibland glad över att jag kan sjunka ner i soffan och bara har katterna att prata med.
Fast där ljög jag...jag är inte alls glad över att komma hem till en tom lägenhet.
Jag hatar att Anders är så långt borta och att vi inte ses :(
Klart vi klarar det här, vi har en stark och fin kärlek, men att sakna någon så här mycket är jobbigt.
Vi klarar av att vara ifrån varandra, självklart, har aldrig velat vara en klängig tjej som måste hänga på sin kille hela tiden, utan båda kan faktiskt ha egna små bitar av sina egna liv, man har ändå så mycket tillsammans som man delar :) Men det här är mycket. Han kommer hem på torsdag kväll och jag längtar ihjäl mig! Sedan har vi helgen tillsammans och på söndag åker han igen, en vecka, och helgen som kommer efter det hoppas jag att vi ses igen.
Har varit ihop i ynka 8 månader om 9 dagar, och jag vet, det är inte så länge,
men det känns jättelänge, som att vi alltid kännt varandra. Han är ying till mitt yang,
Luigi till min Mario, salt till mitt peppar... Två olika saker som passar så otroligt bra ihop.
Vi skrattar jättemycket tillsammans och bråk finns inte. Jag har alltid trott att förhållanden på något sätt måste ha bråk för att det ska vara hälsosamt, men det här förhållandet har överbevisat mig att så behöver det absolut inte vara. Visst kan vi sura till, men det leder inte till bråk, och det är över fort, inom en kvart skrattar vi igen. Han är som min bästa vän, han förstår mig, han muntrar upp mig när något hänt som gör mig ledsen och han delar allt bra och allt dåligt med mig. Han lämnar fina kärleksbrev som värmer mig i hjärtat, ger mig massage när jag har ont utan att jag ens ber om det och han är en fantastisk kock :)
Nu har jag skrutit upp han ordentligt, men allt är sant och han förtjänar att bli uppskruten ^_^
Så ja, det är ett stort hål här nu när han är borta, och jag gillar det inte alls,
men vi ordnar det här, tillsammans :)
Har knappt någon tid till övers för socialt liv om dagarna efter jobbet,
och det är lite ledsamt. Men folk hör ändå inte av sig så det gör väl kanske inte så mycket.
Min mobil piper till av sms från Anders och min syster och några andra :), och ringer någon är det Anders. Tillochmed mailen "blinkar tyst", haha. Någon statuskommentar på facebook blir det väl, men that's it. Men jag förstår, det är ju inte bara jag som jobbar, och jag är väl inte den enda som är utsliten och trött och lagar middag och matlåda och äter och dråsar i soffan :P
Helgerna får användas till sådant, när jag inte repar, vilket blir varje helg framöver fram tills Dundermarknaden då jag sjunger tillsammans med Icke sa Nicke :)
Nervös? Ja! Såklart. Jag tror fortfarande inte att min röst är ok nog för att ljuda helt själv... Får riktiga panikattacker ibland när jag tänker på att jag ska stå själv och sjunga, låtar som jag aldrig sjungit innan, med människor jag precis börjat lära känna. Men samtidigt så älskar jag verkligen musik och att repa och att umgås med människor som delar detta med mig. Går inte att beskriva hur glad båda banden gör mig, de blir som en minifamilj där man skämtar och tycker om varandra :)
Och att lära känna nya människor är alltid lika roligt :)
Jag önskar bara att jag hade mer ork och tid på dagarna att hitta på saker med vänner.
Sedan bor ju så många så långt borta också och de träffar jag nästan inte alls längre och det är så jävla trist att det inte går att beskriva.
Men på fredag får jag träffa jättemånga och fira midsommar tillsammans :)
Dock kommer några att saknas och det är trist, men alla kan inte vara på samma ställe.
Man får försöka pussla ihop lite mer get-togheters framöver, sommaren är lång men går fort :P
Ja, det var väl en hyffsad uppdatering efter en tids bloggtystnad.
Klockan är redan åtta på kvällen och jag är supertrött, somnar nästan på tangenterna och likväl vet jag att inte kommer att somna förens om många timmar än.
Hjärnan går på högvarv och vill inte somna, medans kroppen skriker av utmattning :P
Mycket jag funderat på men som jag nu känner att det är lika bra att jag släpper,
för det ger mig bara huvudbry och gör mig ledsen. Ibland ska man bara släppa och gå vidare,
hitta en annan väg kanske, som funkar men som är annorlunda. Livet förändras och jag blir lika modstämd varje gång det händer, hahaha, men så är det ju. Och vad vore väl livet om det inte gick upp och ner?
Ta hand om er, och ät prinskorvar om ni kan för det är gott,
så ska jag försöka blogga lite mer och lägga in bilder när jag har mer ork!
