Lite trist och lite trött
Det är lite trist, jag har verkligen inte tid att blogga och uppdatera
så mycket numera. Jag kliver upp tio över fem på mornarna och kommer hem ungefär tjugo över fyra, om jag åker raka vägen hem.
Handlar jag, som idag, blir det vid fem ungefär.
Först duscha, är väldigt smutsig efter att svetsat och slipat i 9½ timmar,
efter dusch laga middag, är utsvulten och trött.
Äta middag, som en robot, och när jag är klar med allt det är klockan typ 18.00.
Då är jag så trött att jag nästan somnar, men det går ju inte, för somnar jag då så
vaknar jag mitt i natten och kan inte somna om.
Så jag håller mig vaken och sedan ångrar jag det,
för då kör det idioter omkring här utanför mitt fönster med sina bilar och bränner gummi.
Antar att de inte har jobb och skiter blanka fan i om folk har det och vill sova.
Ibland håller de på till tre, fyra på nätterna.
Jag har väldigt svårt att somna om kvällarna, konstigt nog när jag är så trött vid sextiden?
I vilket fall, så är det, jag har alltid haft sömnsvårigheter.
Somnar oftast vid halv två och ja...det blir inte så många timmars sömn.
Resultatet av det här är mest att jag är trött hela tiden.
Jobbet går bra, jag gillar att jag har ett jobb, det är inte det.
Det är bara att det känns som att mitt liv försvann.
Jag hoppas verkligen jag kommer in i det här fort,
så jag orkar med saker efter jobbet och kan sova.
Just nu känner jag mig mest osocial och ensam. Svårt att hinna umgås med folk också,
och de som bor i stan både jobbar och pluggar och ja, bor i stan, så de hinner man ju bara med att träffa på helgerna om ens det. Och de som bor nära mig jobbar ju eller gör annat de också och är väl trötta antar jag, för både mobilen och andra medel är tysta. Jag har väl gjort några handfallna försök att höra av mig till folk men responsen har varit sisådär. Sedan har jag ju varit upptagen med andra bandet och farit 16 mil tur och retur för att repa, så ja... Vad ska man göra?
Bara att acceptera antar jag, trots att det är så förbannat trist. Mycket jag saknar och jag vet inte om jag är ensam om att sakna saker, men i vilket fall så är det mycket som är
annorlunda nu och jag måste påminna mig själv varje gång livet vänder att så är det,
det går upp och ner och saker förändras. Mitt jobb tex, det ändrar mig,
än så länge iallafall.
Som en tjej som var min vän och bara på någon vecka kraschade hon
hela vår vänskap och gjorde mig dessutom hemlös.
Det var jag ju knappast beredd på och det var ju inte roligt på en fläck,
men vänskapen kan jag ibland sakna. Inte henne, utan vänskapen.
Sånt händer. Nu var ju det där drastiskt, såklart, men det finns annat.
Folk flyttar och man var van att ha dem nära eller liknande.
Tur är ju att i vänskap så kan det gå en tid utan att man hörs, men vänskapen är densamma :)
Nu ska jag göra matlåda och sedan drasa ned i soffan och sakna Anders som är borta från mig i hela två dumma veckor till :( Varannan helg sliter på mig, jag saknar han för mycket.
Men, vi klarar det, jag får underbara samtal och sms varje dag coh vår
kärlek är stark så det går bra. Bara jobbigt att sakna någon hela tiden :P
