Ett krasst inlägg om "människor överlag"
Ibland blir jag så jävla trött...
På världen, på människor, på allt.
På hur folk behandlar andra människor, på bortskämda snorungar som tror att
allt kretsar kring dom, på negativa nej-sägare som drar ner humöret,
på giftiga ormar som snackar skit bakom folks ryggar...
Vad är det med människor?
Vad hände med att vara snäll? Att vara artig, att ha respekt, att bry sig om andra
än sig själv, att vara lite jävla ödmjuk, att anpassa sig lite, att ta det onda med det goda,
att försöka se och hjälpa sina medmänniskor.
Att vara självisk och och inte bry sig hur ens agerande påverkar andra
verkar vara helt ok. Att kalla folk för saker som sårar går tydligen utmärkt,
speciellt om det är bakom folks ryggar. Att vara lite smårasist är allmänt ok,
att inte bry sig verkar gå hem i stugorna. Att vara negativ och få folk att känna sig
nedvärderade för att själv må bättre är något som är fullt acceptabelt...
Är det så????
Jag blir så lej, och ledsen.
Ibland känns det som att det inte finns någon godhet eller respekt kvar.
Och ibland dyker det upp änglar som visar att det faktiskt finns kvar!
Dessa guldkornsmänniskor förgyller min vardag och mitt liv.
Jag önskar bara att det fanns fler.
Nu har jag ordspytt nog för ikväll,
sorry över det krassa inlägget, men jag var tvungen att ventilera mig,
veckor med negativ energi har sammlats inombords och jag behövde bli av med det,
förgiftade mig innifrån.
A är borta tills på söndag,
skittrist verkligen, det drar ned mitt humör också, han kan annars alltid få mig på gott humör och förstår mig så bra och är alltid glad :)
Tur att saker som en snarkande katt, ett roligt sms, Charlie the unicorn och annat smått
kan få en på bra humör iallafall :) Det krävs inte mycket ^_^ Och visst har jag silverkant
på vardagen i form av fina vänner, familj, musik och lite annat, något annat kan jag inte påstå :)
På världen, på människor, på allt.
På hur folk behandlar andra människor, på bortskämda snorungar som tror att
allt kretsar kring dom, på negativa nej-sägare som drar ner humöret,
på giftiga ormar som snackar skit bakom folks ryggar...
Vad är det med människor?
Vad hände med att vara snäll? Att vara artig, att ha respekt, att bry sig om andra
än sig själv, att vara lite jävla ödmjuk, att anpassa sig lite, att ta det onda med det goda,
att försöka se och hjälpa sina medmänniskor.
Att vara självisk och och inte bry sig hur ens agerande påverkar andra
verkar vara helt ok. Att kalla folk för saker som sårar går tydligen utmärkt,
speciellt om det är bakom folks ryggar. Att vara lite smårasist är allmänt ok,
att inte bry sig verkar gå hem i stugorna. Att vara negativ och få folk att känna sig
nedvärderade för att själv må bättre är något som är fullt acceptabelt...
Är det så????
Jag blir så lej, och ledsen.
Ibland känns det som att det inte finns någon godhet eller respekt kvar.
Och ibland dyker det upp änglar som visar att det faktiskt finns kvar!
Dessa guldkornsmänniskor förgyller min vardag och mitt liv.
Jag önskar bara att det fanns fler.
Nu har jag ordspytt nog för ikväll,
sorry över det krassa inlägget, men jag var tvungen att ventilera mig,
veckor med negativ energi har sammlats inombords och jag behövde bli av med det,
förgiftade mig innifrån.
A är borta tills på söndag,
skittrist verkligen, det drar ned mitt humör också, han kan annars alltid få mig på gott humör och förstår mig så bra och är alltid glad :)
Tur att saker som en snarkande katt, ett roligt sms, Charlie the unicorn och annat smått
kan få en på bra humör iallafall :) Det krävs inte mycket ^_^ Och visst har jag silverkant
på vardagen i form av fina vänner, familj, musik och lite annat, något annat kan jag inte påstå :)
Kommentarer
Trackback
