Bakterihärden åter igen
Slänger in en "favorit i repris" från tidigare blogginlägg,
som handlar om dessa fantastiska festivalband som klänger sig fast vid folks handleder likt en grävling som fått hugg om ett ben ^_^
Idag tänkte jag skriva om festivalband.
Japp.
Min syster har flera, flera festivalband runt armen,
hon har själv bland annat uttryckt sig med dessa ord om dem:
"jävla bakteriehärd man har runt armarna bara för att någon,
någon gång fick för sig att det va fränt å spara dom! :P"
Ja, jag har aldrig förstått mig på det där...
Meningen med att spara dem runt armen sedan festivalen/konserten är över är väl kanske då att man vill visa upp att man varit på en konsert/festival, antingen för att hävda sig eller vara cool eller lättare hitta åt sina likar i en folkmängd på puben.
Typ.
Som en slags staussymbol.
Och inget ont i det, de flesta av de där banden kostade en förmögenhet,
lätt tio gånger mer än handväskan man har på armen till exempel,
lätt i klass med klockan man fick i konfirmationspresent och så vidare.
Sedan kanske det faktiskt är några som tycker att de rakt av är snygga.
Som ett slags modestatement.
Banden passar in till den övriga klädstilen helt enkelt.
Förhöjer Iron Maiden t-shirten och gör den mer "trovärdig",
ser till att de ljusa trasiga jeansen inte liknar antingen en relik från nittotalet
(på ett dåligt-jag-har-inte-haft-pengar-sedan-1997-sätt)
eller ett inköp från Vero Modas tjejavdelning á la detta-är-inne-just-nu-så-köp-dem.
Banden gör jeansen så där häääärligt rockiga och coola,
banden gör att jeansen säger "jag bryr mig inte, på ett häftigt sätt. Som James Dean".
Eller är det good old hederlig seperationsångest?
Som snuttefilten som man inte kunde göra sig av med när man var liten,
hur sliten och äcklig den än var och hur gammal man själv än blev?
Eller napparna som tummen inte kunde ersätta,
eller gosedjuret som fortfarande sitter vid sängstolpen och trycker,
smutsig och välkramad genom åren.
Kanske det kan vara så.
Minnena från festivalen/konserten har liksom överförts till banden.
En praktisk grej med banden är under sommaren,
då förvandlas de till en hur-brun-har-jag-blivit-mätare.
Där banden stadigt och trogen sitter bildas en vit rand,
så kan man bara försiktigt flytta på banden och jämföra med andra bandbärare och se vem som är mest vit under.
Och varför man bör flytta dem försiktigt är för att de blir lite ömtåliga tillslut.
Jag har vänner som har haft festivalband som en dag helt enkelt bara fallit av handleden,
de vittrade rakt av sönder.
Ett citat från en vän med massiva mängder festivalband om handleden:
"Det är banden som torkar sist när man har duschat".
Ja...mysteriet med sparandet av festivalbanden kanske aldrig riktigt helt kommer fram,
för om det är så simpelt att de sparas endast för att visa hur jäääävla cool man är som varit på Sweden Rock Festival och Hultsfred, så skulle ju ingen erkänna det.
Eller?
som handlar om dessa fantastiska festivalband som klänger sig fast vid folks handleder likt en grävling som fått hugg om ett ben ^_^
Idag tänkte jag skriva om festivalband.
Japp.
Min syster har flera, flera festivalband runt armen,
hon har själv bland annat uttryckt sig med dessa ord om dem:
"jävla bakteriehärd man har runt armarna bara för att någon,
någon gång fick för sig att det va fränt å spara dom! :P"
Ja, jag har aldrig förstått mig på det där...
Meningen med att spara dem runt armen sedan festivalen/konserten är över är väl kanske då att man vill visa upp att man varit på en konsert/festival, antingen för att hävda sig eller vara cool eller lättare hitta åt sina likar i en folkmängd på puben.
Typ.
Som en slags staussymbol.
Och inget ont i det, de flesta av de där banden kostade en förmögenhet,
lätt tio gånger mer än handväskan man har på armen till exempel,
lätt i klass med klockan man fick i konfirmationspresent och så vidare.
Sedan kanske det faktiskt är några som tycker att de rakt av är snygga.
Som ett slags modestatement.
Banden passar in till den övriga klädstilen helt enkelt.
Förhöjer Iron Maiden t-shirten och gör den mer "trovärdig",
ser till att de ljusa trasiga jeansen inte liknar antingen en relik från nittotalet
(på ett dåligt-jag-har-inte-haft-pengar-sedan-1997-sätt)
eller ett inköp från Vero Modas tjejavdelning á la detta-är-inne-just-nu-så-köp-dem.
Banden gör jeansen så där häääärligt rockiga och coola,
banden gör att jeansen säger "jag bryr mig inte, på ett häftigt sätt. Som James Dean".
Eller är det good old hederlig seperationsångest?
Som snuttefilten som man inte kunde göra sig av med när man var liten,
hur sliten och äcklig den än var och hur gammal man själv än blev?
Eller napparna som tummen inte kunde ersätta,
eller gosedjuret som fortfarande sitter vid sängstolpen och trycker,
smutsig och välkramad genom åren.
Kanske det kan vara så.
Minnena från festivalen/konserten har liksom överförts till banden.
En praktisk grej med banden är under sommaren,
då förvandlas de till en hur-brun-har-jag-blivit-mätare.
Där banden stadigt och trogen sitter bildas en vit rand,
så kan man bara försiktigt flytta på banden och jämföra med andra bandbärare och se vem som är mest vit under.
Och varför man bör flytta dem försiktigt är för att de blir lite ömtåliga tillslut.
Jag har vänner som har haft festivalband som en dag helt enkelt bara fallit av handleden,
de vittrade rakt av sönder.
Ett citat från en vän med massiva mängder festivalband om handleden:
"Det är banden som torkar sist när man har duschat".
Ja...mysteriet med sparandet av festivalbanden kanske aldrig riktigt helt kommer fram,
för om det är så simpelt att de sparas endast för att visa hur jäääävla cool man är som varit på Sweden Rock Festival och Hultsfred, så skulle ju ingen erkänna det.
Eller?
Kommentarer
Trackback
