Ordspya och stela gummiband
Lätt småmelankolisk, men mest trött och vill sova.
Imorgon kommer ju bli så roligt och dagen efter det ännu bättre.
Något slags tungsinne vilar över mitt huvud och jag kan inte annat än omfamna det
och känna mej sådär avslagen som man gör ibland.
Tung i kroppen och kall om händerna,
som om hela världens gråa moln kommit och hittat
en öppning i mina ögon,
för att sedan obemärkt smyga sej in bakom dem och
färga hela min värld med regn.
Otillräcklig och färglös helt enkelt.
Som en uppgiven lång suck.
Långa nätter som dras ut likt stela gummiband ger en oftast alldeles för mycket tid att tänka.
Tänka tillbaka, tänka framåt, tänka runt, runt tills man blir snurrig.
Längta, minnas, både bra och dåliga saker.
Man bör nog låta det förgångna vila i sin tysta grav,
och inte gräva upp gamla minnen som bara börjar blöda om man tar fram dem.
Men det är svårt att inte låta bli...har man haft det så vill man ha det, igen.
Andas in, andas ut,
repetera resten av livet tills livet tar slut.
Ingen idé att sitta här och skriva nu,
jag är nog för modfälld för att överhuvudtaget
få något vettigt skrivet.
Eller?
Kaos, oroligheter, ångest, uttråkad - just i sånna situationer verkar min kreativa sida lysa upp ordentligt.
Men, jag är inte helt deppig,
absolut inte :)
Jag är glad också, absolut!
Imorgon kommer Tina och Jompa till Strömsund och det ska bli asroligt :)
Så jag är också glad, inte bara modfälld.
Tur för er som läser min triviala blogg,
vem vet, i nästa inlägg kanske det inte blir någon ordspya eller konstiga förvridna synonymer till deppig.
I promise.
Men, livet är inte bara solsken å perskior.
Om man inte vill tänka på nått så borde det vara en enkel sak att bara stänga av och INTE TÄNKA PÅ DET!
Men neeeeeeeeeej då,
översittar-hjärnan gör som den vill och titt som tätt slänger den ut en
svidande tanke i hålrummet som oxo kallas för Mitt huvud.
Och ändå har jag ju målat hallen idag och kännt mig mäkta stolt.
Det är nog bara dessa sega timmar på natten då jag inte kan sova som gör mig så här tungsint.
/C
Imorgon kommer ju bli så roligt och dagen efter det ännu bättre.
Något slags tungsinne vilar över mitt huvud och jag kan inte annat än omfamna det
och känna mej sådär avslagen som man gör ibland.
Tung i kroppen och kall om händerna,
som om hela världens gråa moln kommit och hittat
en öppning i mina ögon,
för att sedan obemärkt smyga sej in bakom dem och
färga hela min värld med regn.
Otillräcklig och färglös helt enkelt.
Som en uppgiven lång suck.
Långa nätter som dras ut likt stela gummiband ger en oftast alldeles för mycket tid att tänka.
Tänka tillbaka, tänka framåt, tänka runt, runt tills man blir snurrig.
Längta, minnas, både bra och dåliga saker.
Man bör nog låta det förgångna vila i sin tysta grav,
och inte gräva upp gamla minnen som bara börjar blöda om man tar fram dem.
Men det är svårt att inte låta bli...har man haft det så vill man ha det, igen.
Andas in, andas ut,
repetera resten av livet tills livet tar slut.
Ingen idé att sitta här och skriva nu,
jag är nog för modfälld för att överhuvudtaget
få något vettigt skrivet.
Eller?
Kaos, oroligheter, ångest, uttråkad - just i sånna situationer verkar min kreativa sida lysa upp ordentligt.
Men, jag är inte helt deppig,
absolut inte :)
Jag är glad också, absolut!
Imorgon kommer Tina och Jompa till Strömsund och det ska bli asroligt :)
Så jag är också glad, inte bara modfälld.
Tur för er som läser min triviala blogg,
vem vet, i nästa inlägg kanske det inte blir någon ordspya eller konstiga förvridna synonymer till deppig.
I promise.
Men, livet är inte bara solsken å perskior.
Om man inte vill tänka på nått så borde det vara en enkel sak att bara stänga av och INTE TÄNKA PÅ DET!
Men neeeeeeeeeej då,
översittar-hjärnan gör som den vill och titt som tätt slänger den ut en
svidande tanke i hålrummet som oxo kallas för Mitt huvud.
Och ändå har jag ju målat hallen idag och kännt mig mäkta stolt.
Det är nog bara dessa sega timmar på natten då jag inte kan sova som gör mig så här tungsint.
/C
Kommentarer
Trackback
