Inside the belljar - Cicis värld!

Näe, det här inlägget kommer nog inte att handla om det ni tror ^_^
Det handlar om en sorts trygghet.

Jag har flyttat en hel massa i mitt liv.
Inte till så många olika städer, utan många olika lägenheter.
Många av dessa lägenheter har jag inte tänkt på som "hem",
utan snarare en hållplats.
Min första flytt skedde när jag var ca 3 veckor, så den minns jag inget av.
Sedan flyttade jag ihop med en kompis sista året i gymnasiet.
Efter det bar det av till Stockholm,
där hade jag ett antal lägenheter och rum som jag hyrde.
Så tillbaka till Strömsund, ett antal lägnheter här med,
en sväng till Backe åsså tillbaka till Strömsund igen.

I alla dessa lägenheter har jag haft olika mycket saker,
ett tag hyrde jag mycket möblerat och ett tag hade jag bara ett antal saker i lägenheten
men såg det mest bara som en plats där man sover och duschar,
sedan spenderades resten av tiden på jobb, med vänner, ute på klubbar osv.

I många av lägenheterna bodde jag ensam,
och ibland känns det lite tröstlöst.
Man saknar någon, eller något, man är ensam.
Under dessa stunder av ensamhet hade jag några som alltid fanns där,
natt som dag.
Det här kommer säkert låta underligt, men för mig var det en viss trygghet.

Drew, Jerry, Fraiser, Doug, Carrie.
Endast ett fåtal av de män och kvinnor som hållt mig sällskap genom åren av flyttande och ensamma stunder.
Det är alltså tv-serier jag refererar till.
De fanns alltid där, man knäppte på teven åsså var de där.
Såg likadana ut som alltid.
En halvtimmas hjärnstimulering a' la tv,
man kan glida bort till ställen där yttervärlden inte finns.

Chers - "Where everybody knows your name, and they're always glad you came"

En kall blåsig höstdag med stickande regn,
jobbet har gått skit och på kontot finns bara några korvören för man har
för lite pengar och för mycket månad kvar.
Tråkig middag och alla polare är upptagna med annat för tillfället.
Så sätter man sig i soffan och knäpper på,
och möts av deras familjära ansikten och för en liten stund är det tryggt och bra igen.

Det låter nästan lite ledsamt, haha, men det är inte så jag menar.
Det jag menar är att det var och är något kontinuerligt,
en fast hållpunkt som skänkte glädje.
Vart jag än var så var de också där jag var.

Nu föredrar jag ju självklart "riktiga levande" människor, så att säga,
framför karaktärer i en tv-serie.
Men när man inte kan sova tre på natten och man inte vill väcka sin bästa vän
bara för att säga "hej, vad gör du? Jag har tråkigt" så känns det bra att bli road
av Jerry och Kramer och resten ett litet tag,
tills man blir trött, stänger av och går och lägger sig igen :)

/C