Inside the belljar - Cicis värld!

För fågeln är nu gammal och grå,
och mej kommer du aldrig att förstå.
Solen har förstörts och ingen kan längre se,
men lika bra är väl de.
Den gula hästen från helvetet har dundrat förbi,
och jag har släppt alla monster fri.
Ingen kan längre ljuga eller slå,
för fågeln är nu gammal och grå.
/C

Jag håller andan
i väntan
på
någonting vadsomhelst.
Luftslotten är så
fina
men så
obeboeliga.

Allt har sin egen tid. Så är det.
Men det är både svårt och nästintill omöjligt att vänja sig vid när man har så kort tålamod som jag har.

En ny stjärna på min himmel,
så fint.
Jag blir stundvis andlös.
Det känns bra.
Men förhoppningar grusas,
illusioner krackelerar och blir till sand,
som man sedan blåser mjuk över sovande barns ansikten.
Det är därför dom är så oskyldiga.

Om man saknar ett minne,
saknar man då något verkligt?

Jag funderar över så mycket, och det gör jag hela tiden.
Ibland känns det som att jag skulle behöva en till av mig, för att orka med allt detta funderande och undrande.
Till exempel så undrar jag om folk uppskattar att läsa sådant här som jag vräker ur mig i min blogg.
Kanske inte.
Kanske ja.
Och varför har jag behovet av att dela med mig allt det här via en blogg?
Har jag det behovet alls, eller har jag skapat behovet?
Har världen skapat det behovet?
Vill vi verkligen läsa allt om alla?

Den här bloggen är som bekant ingen ovanlig blogg, det här är snarare ett forum för mig där jag kan skriva ned mycket av det som rör sig i mitt huvud.
En plattform för min hjärna att avlasta sig på för någon sekund.
Men vad är det för Dig, du som läser allt det här?
En pejling, en uppdatering av mitt liv, en tjuvkik på något som annars bara rör sig i mitt huvud eller i en pappersdagbok?
Ja...jag vet inte alls jag.
Men jag kommer fortsätta.


Solen är en marshall,
jag är dum.
Spela högt och länge,
jag vill sjunga mej stum.

/C